WeBible

1 - Hans son Judas, som kallades Mackabeus, trädde nu i hans ställe.

2 - Och alla hans bröder och alla de som hade slutit sig till hans fader bistodo honom; och de förde Israels strid med glatt mod.

3 - Han vann ära åt sitt folk vida omkring; han tog på sig sitt pansar såsom en hjälte och omgjordade sig med sin krigsrustning; han utkämpade strider och skyddade sin här med svärdet.

4 - Han var lik ett lejon i sina bedrifter, lik ett ungt lejon, som rytande störtar sig över sitt rov.

5 - Han spårade upp de laglösa och förföljde dem, och han lät eld komma över dem som oroade hans folk.

6 - De laglösa sjönko ihop av fruktan för honom, och alla som övade laglöshet blevo slagna med skräck; ja, räddningens verk hade god framgång under hans ledning.

7 - Han uppväckte bitter vrede hos många konungar, men beredde Jakob glädje genom sina bedrifter; till evärdlig tid skall hans minne välsignas.

8 - Han drog fram genom Juda städer och utrotade de ogudaktiga ur landet och avvände vreden från Israel;

9 - hans rykte nådde till jordens ända.

10 - Men Apollonius samlade hedniskt krigsfolk och en stor här från Samarien, för att strida mot Israel.

11 - När Judas fick veta detta, drog han ut för att möta honom. Och han besegrade honom och dödade honom; många föllo slagna, och de övriga flydde.

12 - Och de togo deras egendom såsom byte; Judas själv tog Apollonius’ svärd och begagnade det sedan alltid i striden.

13 - När Seron, hövitsmannen över den syriska hären, fick höra att Judas hade församlat hos sig en skara, en hop av trogna, av män som voro redo att draga ut till strid,

14 - då sade han: »Jag vill göra mig ett namn och vinna ära i riket; jag vill strida mot Judas och hans folk, dessa som förakta konungens befallning.»

15 - Så drog också han ditupp, följd av en stark här av ogudaktiga, som skulle hjälpa honom i att utkräva hämnd på Israels barn.

16 - Och han hade nästan hunnit fram till vägen som leder upp till Betoron, då Judas med en ringa hop drog ut emot honom.

17 - När nu Judas’ män sågo hären komma emot sig, sade de till honom: »Huru skola vi, som äro så få, kunna strida mot en så stor mängd? Därtill äro vi ock utmattade, eftersom vi icke hava ätit något i dag.»

18 - Men Judas svarade: »Det kan lätt hända att en stor hop bliver prisgiven åt några få, och det gör icke någon skillnad för himmelen att skaffa räddning genom många eller genom få.

19 - Ty det är icke på härens storlek som segern i striden beror; nej, från himmelen kommer kraften.

20 - De draga emot oss, fulla av övermod och laglöshet, för att tillintetgöra oss och våra kvinnor och barn, och för att utplundra oss.

21 - Men vi strida för våra liv och för våra stadgar,

22 - och Han själv skall krossa dem inför våra ögon. Frukten alltså icke för dem.»

23 - Och när han hade slutat att tala, gjorde han ett plötsligt anlopp mot dem. Och Seron och hans här blev i grund slagen av honom;

24 - och de förföljde dem utför den sluttning som går ned från Betoron, ända fram till slätten. Vid pass åtta hundra man föllo på deras sida; de övriga flydde till filistéernas land.

25 - Från den stunden begynte man att frukta för Judas och hans bröder; och bävan föll över hedningarna där runt omkring.

26 - Och ryktet om honom nådde ända fram till konungen, och alla folk talade om Judas’ strider.

27 - Då nu konung Antiokus fick höra om dessa händelser, upptändes han av vrede. Och han sände ut och lät samla sitt rikes hela krigsmakt, en övermåttan stark här.

28 - Och han öppnade sin skattkammare och gav sitt krigsfolk sold för ett år, och bjöd dem att hålla sig redo för att göra tjänst, närhelst så behövdes.

29 - Men när han såg att penningarna begynte taga slut i hans skattkamrar, och när skatterna från hans rike inflöto allt sparsammare, till följd av den söndring och skada som han hade åstadkommit i landet, genom att söka avskaffa de sedvänjor som gällde sedan urminnes tid,

30 - då befarade han att han, såsom en och annan gång förut, icke skulle hava medel till sina utgifter och till de skänker som han tillförne med frikostig hand hade plägat utdela; han överbjöd nämligen häri de konungar som hade varit före honom.

31 - Och han visste icke alls vad han skulle göra. Då beslöt han att draga åstad till Persien och upptaga skatterna i dessa trakter och samla tillhopa penningar i mängd.

32 - Han lämnade därvid kvar Lysias, en ansedd man av konungslig börd, för att förestå regeringen inom länderna ifrån floden Eufrat till Egyptens gränser,

33 - och för att leda hans son Antiokus’ uppfostran, till dess han själv kom tillbaka.

34 - Och han överlämnade åt honom hälften av hären, så ock elefanterna, och gav honom befallning om allt som han önskade, och särskilt angående invånarna i Judeen och Jerusalem.

35 - Lysias skulle mot dem sända ut en här, för att krossa och tillintetgöra Israels makt och vad som var kvar av Jerusalem och utplåna deras åminnelse från den platsen,

36 - och han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras område och genom lottkastning fördela deras land.

37 - Med den återstående hälften av hären bröt konungen därefter upp från sin huvudstad Antiokia, år 147; och han övergick floden Eufrat och genomtågade de övre landskapen.

38 - Men Lysias utsåg Ptolomeus, Dorymenes’ son, och Nikanor och Gorgias, som voro mäktiga män bland konungens vänner,

39 - och sände med dem fyrtio tusen man fotfolk och sju tusen ryttare, för att de skulle draga in i Judeen och förhärja det, såsom konungen hade befallt.

40 - De bröto nu upp med hela sin här, och då de hade kommit fram, lägrade de sig nära Ammaus på slätten.

41 - När köpmännen där i landet fingo höra talas om dem, togo de med sig silver och guld i stor myckenhet, så ock fotbojor, och begåvo sig till lägret för att köpa israeliter såsom trälar. Och till hären slöt sig också krigsfolk från Syrien och filistéernas land.

42 - När nu Judas och hans broder sågo att faran blev allt större, och att hären hade lägrat sig inom deras område, och när de fingo kunskap om vad konungen hade bjudit att man skulle göra med deras folk, till dess fördärv och undergång,

43 - då sade de till varandra: »Låt oss åter upprätta vårt folk ur dess fall och strida för vårt folk och för helgedomen.»

44 - Och menigheten församlade sig för att vara redo till strid och för att åkalla och bedja om nåd och förbarmande.

45 - Men Jerusalem var obebott såsom en öken, ingen av dess barn gick där in eller ut. Helgedomen var förtrampad, och främlingar bodde på borgen; staden hade blivit ett tillhåll för hedningar. Glädjen hade försvunnit ifrån Jakob, och flöjt och harpa hade tystnat.

46 - Så församlade de sig och begåvo sig till Massefa, mitt emot Jerusalem; ty Massefa var en plats där Israel fordom hade plägat tillbedja.

47 - Och de fastade den dagen och höljde sig i sorgdräkt och strödde aska på sina huvuden och revo sönder sina kläder.

48 - Sedan bredde de ut lagboken, en av dessa böcker som hedningarna plägade söka efter, för att i dem teckna bilder av sina avgudar.

49 - Och de buro fram prästkläderna och förstlingsfrukterna och tiondegärderna. De läto ock de nasirer träda fram, vilkas nasirtid hade gått till ända.

50 - Och de ropade med hög röst till himmelen och sade: »Vad skola vi göra med dessa? Och vart skola vi föra dem?

51 - Din helgedom är ju förtrampad och oskärad, och dina präster leva i sorg och förnedring.

52 - Och nu hava hedningarna församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss. Du vet själv vad de hava i sinnet mot oss.

53 - Huru skola vi kunna hålla stånd mot dem, om icke du hjälper oss?»

54 - Och de blåste i trumpeterna och ropade med hög röst.

55 - Därefter tillsatte Judas anförare för folket, hövitsmän över tusen och över hundra och över femtio och över tio.

56 - Och han befallde att de som hade byggt ett hus eller trolovat sig med en kvinna eller planterat en vingård eller voro försagda skulle vända om, var och en hem till sitt, såsom skrivet var i lagen.

57 - Sedan bröt hären upp och lägrade sig söder om Ammaus.

58 - Och Judas sade: »Omgjorden eder, och skicken eder såsom tappra män, och hållen eder redo till i morgon att strida med dessa hedningar, som hava församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss och vår helgedom.

59 - Ty det är oss bättre att dö i striden än att nödgas se vårt folks och vår helgedoms ofärd.

60 - Men såsom han vill, som är i himmelen, så må det ske.»